Dagens Nyheter – 28 november 1874, sida 1

intyg om att det barn, hona två år förut födt till verlden, verkligen var hans barn. Då lemnade han. henne det pergament som ni nu håller i handen, sire. — Och detta barn?... frågade don Carlos, i det han sneg!ade på den uoga flickan. — Detta barn, svarade ziguenerskan, utan att nedslå sin stolta blick, det är jag, ers höghet! — Godt! sade don Carlos, Nu har jag fått förklaring öfver pergamentet; men huru förhåller det sig med ringen? — Min mor hade ofta bedt konungen, sin älskare, om en ring, som skulle vara en symbol, om icke af deras förening inför verldeo, åtminstone af deras förening inför Gud, och konungen lofvade till sist, act gifva henne just denna ring, hvilken han begagnade såsom sigill, på det att — som han sade — hans naturliga dotter derigenom skulle en gång kunna inför hans äkta son bevisa sin börd. Min mor förlitade sig på detta löfte och besvärade ej sin kungliga älskare med några enträgna påminne!ser derom. Och hvarför skulle hon väl ock besvära honom? De hade ju som det tycktes en lång lefasd framför sig. Hon var rjogu år och hennes älskare tjuguåtta... Ack! en dag kom en man ridande på väg:n mellan Burgos och Santivanez i vild galopp; min mor stod på tröskeln till sin boning och jag lekie blond trädgårdens blommor med fjärilsrne.