Dagens Nyheter – 27 november 1874, sida 3

traktön åf Vernamö;j för ätt dör söka sin tttkomst. Såsom nykter, ordentlig och arbets sam samt duglig i hvarjehanda gröfre arbeten, fick han fullt upp att göra och kom således i tillfälle att med den sparssmhet, som är hans. landsmän så egen, lägga sig år ifrån år till godo af sina förtjenster. Ekat4 ex ringa arbetare, hyrde han likväl sig ett anspråkslöst rum, gjördö sjelf möblerna till detsamma, försåg sig derefter med ett litet bibliotek, ochdå det tunga dagsarbetet var slutadt, gick han så glad till sitt trefliga ungkarslsrum, der han genom läsning odlade sin själ och förskaffade sig således vetande. Nu hände det sig för en sex år sedan, att han gjorde bekäntskap ited em glad, men fattig kopparslagarepojke, som för honom yppade sina bekymmer, bestående deri, att han önskade studera, men hvart skulle han taga vägen med två tomma händer? Vår beskedliga Smålands-Kalle ömmade sig om den vetgirige Tnglingon, tog honom till sig, satte honom i skola, och hvem kan beskrifva hans glädje, då han fick omfamna sin skyddsling som välbeställd student. Han tog mnemligen laudatur i mogenhetsexamen i år, och lär nu vistas vid Upsala universitet för att läsa på graden. Under det denne yngling studerade i Stockholm, bodde han alltjemt hos sin ädle beskyddare och hjelpare, som aldrig tröttnade att omhulda honom med faderlig vård. Då de om aftnarne träffades gemensamt i det l:lla hemmet, var det riktigt solskenskensstunder för vår Kalle, när hsn satt och lyssnade på sin älsklings läsande i de vanliga skolämnena; han ville då ha förklaring öfver allt, han ville veta allt. Det var ett litet Athenssum, der en Sokrates föreläste och undervisade sin faderlige Vän, och denne åter skattade sig lycklig att ha tagit hand om honom. Hedrar icke -det den ringe arbetaren? Använde han icke väl sina gjorda besparingar? Heder åt Smålands-Kalle! mMed största nöje. En räntetagare, bosatt i en liten böhmisk stad, belöt i somras, för att njuta afsommarluften, att göra en badresa med sin hustru och sina båda fullvuxna döttrar, Ottilia och Olga. I början af juni månad anlände familjen lyckligen till T. Man stiger af vid ett af stadens hotell, Pappa och mamma Må rummet nr 57, de båda systrarne vr 59. Första aftonen gingo de båda flickorna, uttröttade af resan, tidigt till sängs. Framåt kl. 11 vaknar Ottilia och får lust att hemta frisk luft. . Utan något ljus lemnar hon rummet och går ut i den mörka korridoren. Efter några minuters promenad vänder hon tillbaka och halfsofvande skyndar hon till: sängen. — Jag fryser Olga, säger hon fill systern, får jag lägga mig bredvid dig och värma mig? — Med största nöje, svarar en basstämma, som hon dgonblicklingen finner vara en annans än Olgas. Till hälften ihjälskrämd, utstöter flickan ett rop och springer till dörren. Hon hade tagit miste på rum och gått in i nr 60. Under en hel veckas tid vågade Ottilia sig ej ur sin kammare. Ändtligen beslutar hon sig för att gå ner och äta middag vid table dhöten. Hon får sin plats vid sidan af en elegant -herre, gom visar sig särdeles artig mot henne. Man kommer till steken. Ottila finner den för litet saltad och ber sein granne. räcka henne saltkaret. Med största nöje! sysrar en stämma, som hon alltför väl påminner sig. Den stackars flickan faller i vanmakt, ty i sin granne igevkänner hon den, i hvars:rum: hön några dagar förut inträdt. Fjorton-dagar efter denna tilldragelse firade Ottilia-sin förlofning med samme man