Dagens Nyheter – 27 november 1874, sida 1

NART ST TENS rae äfvensom en) förklaring, hvilken, ärligt och öppeti gjord, utan tvifvel skall utöfva ett fördeiaktigt inflytande på försvarsfrågans behandling. Men A.-B. icke allenast bryter med indelningsverket, utan det uttalar äfven ett tydligt ogillande af den förra utgifvarens politik i denna fråga och af hans förkättring af det landtmannaparti, som först vågade uppträda mot indelningsverkets fortvaro, då den i beväringsförfattningen inbegripna allmänna värnepligten väsentligen måste utvidgas. Så yttras t. ex. på ett ställe: Med ett beundransvärdt tålamod, som förtjenat allt annat än beskyllning för egennytta, underkastade sig rotehållarne detta — de ökade anspråken på stamsoldatens och beväringsynglingarnes öfningar — men då vid 1871 års riksdag, förslag från regeringen tramlades, som synbarligen gick ut derpå att vidtaga det egendomliga försöket att förändra den indelta armån till kadrer för en af värnepligtige bestående armå, frambröt motståndet med full styrka. Och vidare: För hvarje politiskt tänkande menniska blef det klart, att sammanförandet af två så himmelsvidt motsatta grundsatser, som att försvaret bör hvila å ena sidan på en från jorden utgående, från personligheten alldeles bortseende skatt, och att det å andra sidan bör hafva sitt fotfäste i den absoluta personlighetsprincipen, som ligger till grund för allmänna värnepligten, icke var möjligt. . Ack, om detta år 1871 för hvarje politiskt tänkande menniska hade varit klart! Huru stilla och lugnt skulle icke försvarsfrågan då hafva utvecklat sig! Huru mycket bråk, strid, förkättring, oenighet och fiendskap skulle då icke undvikits! Huru många falska beskyllningar och osanningar angående landtmannapartiet och regeringens motståndare skulle då ej varit onödiga! Vi taga äfven för gifvet att såväl A.B. som andra medbröder inom pressen, vid erinran om alla dessa, numera såsom ändamålslösa framstående obehagligheter, hädanefter med större undseende och välvilja skola bemöta olika tänkande, än som 1871 var fallet, äfvensom ej alltför hårdt behandla dem, som ej genast och obetingadt antaga det förslag till försvarsväsendets ordnande, som af regeringen kan blifva framlagdt. Uttalande dessa förhoppningar, vilja vi för tillfället blott tillfoga några mindre anmärkningar angående A.-B:s artiklar. Den ena gäller den något besynnerliga åsigten rörande krigsöfningarnes utsträckande på grund af rättsprincipen, och ej på grund af pligtprincipen. Upprepade gånger betonas individens rätt att få genomgå en militärisk skola. Det skulle således ej vara den värnepligtiges skyldighet att underkastas vapenöfning, utan kanhända en dyrbar rättighet, för hvars åtnjutande han till på köpet ödmjukast skulle tacka och önska att öfningarne varade ju längre dess bättre. Man skulle hafva svårt att utröna meningen med detta räsonnemang, om ej i sammanhang dermed stode det a här gjorda antagandet, att ett års tid vore minimum för rekrytbildning inom en värnepligtig arme. Vi befara likväl att gylika spetsfundigheter ej skola lyckas öfvertyga allmänheten att icke värnepligten är en hård, om än nödvändig börda, hvars tyngd ej bör) göras större än som just är jemt och nätt behöflig. En annan anmärkning gäller det slags undskyllan; som A.-B. tillåter sig till Iottningens försvar. A.-B. medgifver visserligen att den är orättvis och att svenska folket en gång tydligt uttålat sin förkastelsedom öfver densamma 0. 8. Vv. Men Jå i vår ofullkomliga verld det rent idealiska ofta måste lemna rum för de praktiska svårigheterna, har man svårt att påyrka lottningssystemets absoluta förkastlighet vid en värnepligts organisation.s Äfven detta förbehåll skulle vara svårt att förstå, om man ej kände, att enligt komiterades förslag årligen omkring en tredjedel af de approberade heväringsynglingarne skulle utlottas till längre tjenstgöring såsom underbefäl eller vid specialvapnen än de öfrige. Härför behöfves dock ingen lottning, utan blott en förstärkning af befälskåren eller specialvapnen medelst värfning. Hvad slutligen beträffar A,-B:s uttalade åsigt, att genomförandet af den absoluta personlighetsprincipen i statsförfattningen, eller allmänna rösträtten, ej bör föregå genomförandet af den absoluta personlighetsprincipen i krigsförfattningen, eller allmänna värnepligten, utan följa efter den senare, så snart individen genom militärbildningen fått en klar och sund uppfattning af sitt förhållande till staten — så höra vi visserli