Dagens Nyheter – 26 november 1874, sida 2

171 — Don Ruiz gjorde ett uppehåll i sitt tal; min då han såg att konungan förblef tys, åter;og han: — Nåväl, ers höghet, vid såd:n! förhållande bönfaller jag hos er på mina knän, jag besvär er tusen och äter tusen gånger, att eftersom de förorättade icke vidare fordra någon hämnd och min son således numera har emot sig er kungliga makt, pi måtte förlåta honom! Konungen svarade intet. Don Ruiz fortfor: — Denna förlåtelse — o! min konung, jag vågar försäkra er derom — förtjenar han, icke törhända för sin egen skull, ehuru, jag upprepar det för ers höghet, äfven jag i en icke så obetydlig grad är orsak till att ban kommit på villovägar, men desto mera för sina ädla förfäders skul, hvilka alla säga till er förmedelst min röst: Förlåt, gire! För åt! Don Carlos teg fortfarande. Man skulle nästan kunna tro, att han icke längre hörde på den bönfallandes Ord. Också fortfor don Ruiz med en änru större ifver och i en näs:an förtviflad ton: — Sire, sire, kesta en blick på vår his!oria; och ni skall se en he! rad af hjeltar med vårt namn, bjectar, som Spaniens konuog.r haft att tacka för många lyckliga bedrifter och mycken ära! Bire, haf medlidande med mina hvita hår, låt beveka er af