Dagens Nyheter – 26 november 1874, sida 1

don Carlos ett enda ögonblicks ro, förrän han beviljat mig hans benådande. — Han skall afgå en sådan bön, äfven om den kommer från er, sade don Ruiz och skakade på hufvudetr : — Och hvarför det? — Ni frågade mig nyss på ivdirekt sätt, hvarför jag knäfö!l för konungen. — Nåå — Jag gjorde det för: att utverka den benådning hvarom vi nu tala. — Ni? — Ja. — Och af hvad anledning intresserar ni er för denne unge man? Säg mig det, senror don Ruiz; ty jag skall handla med fördubblad kraft, då jag vet mig på en gång handla för en vän från i går och för en vän från trettio år tillbaka. — Gif mig er hand, don Inigo! — Här bar pi den. — Den man, om hvilken vi tala, är min son. . Don Ruiz kände: buru en häftig darrning genomlopp dona Inigos hand. — Er son, yttrade den sistrnämade med nästan qväfd sämma; er och donna Me:cdes son. — Ja, svarade don Ruiz med ett leende, fullt ef bitter sorgseohat, eftersom donna Mercedes är min maka. — Och hvad sverada er konungen?