Dagens Nyheter – 26 november 1874, sida 1

befann sig helt gära gubben — hvilken nu var så försjunken i sina dystra betrakte!ser, att han icke alls märkt det en person nelkades honom — tog han af sig hatten och sade: — Om pi, såsom ädling, anser för en hederssak att aldrig förgäta gamla vänner, så torde ni, min käre don Ruiz, med välbehag mottsga min helsniovg, hvilken ju kommer från en man, som sedan låvg tid tillbaka varit fästad vid er med den innerligsste tillgifvenhet. Don Ruiz upplyftade långsamt sitt hufvud med en djup: nedslagen min; men knappt hade hans blick fästats på den, som så bjertligt helsade honom, förrän en blixt af-glädje framsköt ur hans ögon: — Ah! Är det ni, don Inigo? sade han; jag är lycklig öfver att få räcka er min hand. Men innan jag det gör, måste ni dock lofva mig något. — Hvad? Säg! — Jo, att så länge ni stannar i Granada — jag godkänner inga ursäkter, det säger jag er på förhand — skall ni vera min gäst, Don Inigo små!og. — Jag har icke afvaktat er inbjudning i detta fall, don Ruiz, utan redan på eget bevåg tegit in hos er. I denna stund befinner sig donna Flor välbebållen hos dorna Mercedes, hvilken, oak adt våra ifriga böner a!t hon icke för vår skull måtte på något