Dagens Nyheter – 24 november 1874, sida 1

år stå för hvad den skrifvit, utan till! tjenst för det sannolikt ej ringa antal ! bland våra läsare, hvilka inhemtat Dagbladets anfall, men ej H.-T:s försvar. Hvad vi till en början med ledsnad måste anmärka, är det mindre ärliga, ja, ej sällan försåtliga skrifsätt, som D.-B. begagnar. D.-B. har bland annat beskyllt H.-T. att:hafva framställt den farliga läran att de värnepligtige skulle erhålla i lag stagdad rättighet att undandraga sig krigstjenst, så vida de tycka sig finna att kriget efter deras uppfattning icke är försvarskrigt. Denna beskyllning har H.-T. genom de tydligaste citater bevisat vara fullkomligt grundlös, enär hon yrkat just motsatsen. Likaledes har D.-B. förebrått H.-T. att hafva yrkat strafflöshet å de beväringsynglingar, som mot order valt sina egna hemvägar. Äfven detta visar H.T. genom citater vara uppdiktadt, då H.-T. yrkat på ändring af marschruterna och ett efter förbrytelsens vigt lämpadt straff, men ingalunda på strafflöshet. Ännu oärligare tillvägagår D.-B. i en hufvudfråga. H.-T. yttrar på ett ställe i sina artiklar: Ja, det är verkligen vår mening, att liksom vi (Sveriges och Norges folk) i politiskt hänseende böra intaga en defensiv ställning, så böra vi i tniljtäriskt hänseende endast och allenast hålla oss på defensiven.s En hvar som läser dessa ord i sammanhang med det föregående och efterföljande finner mer än väl att H.-T. ej menar något annat, än att vi ej böra föra några anfallskrig och i allmänhet ej tänka på att utföra vår arme öfver de förenade rikenas gränser. Detta yttrande ger D.-B. emellertid anledning att på ett hånande och förlöjligande sätt skildra H.-T:s krigskonst såsom gående ut på att äfven vid försvar inom landet aldrig begagna ens defensiven, utan ständigt gå tillbaka. Sålunda utbrister D.-B. på ett ställe: Skola vi låta fienden i lugn landstiga hvar han behagar och gå tillbaka utan att se oss om, till dess vi kommit undan till centralförsvarets kärna, vare sig nu att denna är Karlsborg eller Dovre fjell? — På ett annat ställe förekommer: Att deremot i spetsen för öfvermakten strida mot en motståndare, som afsäger sig nyttjanderätten till detta initiativ (anfallet), och, såsom H.-T. tyckes förorda, endast tåligt vänta till dess fienden finner tiden inne att krossa honom, dertill fordras sannerligen inga stora fältherregåfvort — och på ett tredje ställe: Man kan derför önska att Sveriges och Norges folk så till vida håller sig på defensiven vid ett inträffande krig, att det icke onödigtvis splittrar sina krafter genom onyttiga landstigningsförsök på främmande kuster, men man får bedja Gud bevara sig för sådana härförare, som, då fienden en gång gjort sin landstigning, icke begagna ella tillfällen att genom kraftiga anfall skada honom och uppehålla hans framryckande. Enligt H.-T. skulle emellertid, såsom redan är antydt, ett anfall aldrig få ega rum, ty så måste man fatta hennes ord, att vi böra uteslutande hålla oss på defensiven och de deraf dragna slutsatserna. . Detta sätt att tyda H.-T:s ord är så mycket försåtligare, som D.-B. i en annän artikel rörande H.-T:s härordningsförslag sjelf gör en sådan framställning af H.-T:s försvarssätt, att man deraf ovilkorligen ser, att H.-T. kanhända alltför uteslutande bygger försvarets framgång på möjligheten att kasta fienden i hafvet straxt efter landstigningen. Det har öfverhufvud på senare tiden å den konservativa sidan blifvit en ful vana att anfalla alla, som vilja råda till någon måtta i afseende på de anslag och öfningar som fordras för landets försvar, med den beskyllningen att de vilja tillråda en sådan försvarsplan, hvarigenom man skall vika tillbaka till Karlsborg eller Dovre fjell utan att se sig om, Fö MR I SE LING TRE I I RI. OG TSG