Dagens Nyheter – 24 november 1874, sida 1

JUVU oe vara vid samma ålder som han, sedan en stund betraktat honom med uppmärksamhet, likesom ville han försäkra sig om att denne sorgsne gubbe verkligen var den person, han tyckte sig i honom igenkänna. En rörelse som den gamle gjorde — han aftog sig hatten och skakade på hufvudet, såsom för att dymedelst befris sig åtminstone till någon ringa del från den tyngd af bekymmer som hvilade deröfver — lemnade icke heller något tvifvel öfrigt hos den som betraktade honom. Också nalkades nu denne samt yttrade, i det han blottade sitt hufvud: — Som jag sedan min första barndom varit er vän, synes det mig som skulle jag begå en stor synd, om jag icke vid åsynen af er sorgsenhet trädde fram, räckte er min hand och sade till er: äon Ruiz af Torrillas, hvad kan jag göra för er? på hvad sätt: kan jag tjena er? Hvilka befallningar har ni att gifva mig? Vid de första ord, vännen yttrade, upplyftade don Ruiz af Torrillas sitt hufvud, och igenkännande den talande, räckte han honom handen. — Jag tackar er don Lopez VAvila, svarade han. Ja, vi äro verkligen gamla vänner, och ni bevisar genom det erbjudande, ni nyss gjort mig, att ni också är en trogen vän. Bor ni fortfarande i Malaga? — Ja; men ni bör veta, att vare sig ni