Dagens Nyheter – 23 november 1874, sida 2

stusbilden. Den vill ej längre se en Kris stus, från hvilken man måste vända sig bort såsom från något vederstyggligt. Den vill se något skönt, och det finna vi äfven i bilder från 1500-talet. Det nya, som renaissancen lagt till, är det antika idealet. Dionyshufvudet kommer åter till användelse, och häri ha vi ett nytt bevis på skönhetens enhet. Efter att hafva gjort en jemförande framställning mellan Kristusbilderna af Lionardo da Vinci, Michel Angelo och Raphael, öfvergick tal. till Albrecht Därer och Lucas Cranach, som började göra en nationell Kristustyp. I den utveckling af Kristustypen tal. nu framställt kan man spåra samma trenne faser, som utvecklingen af Apollotypen undergick i antiken. Betyder ej detta mensklighetens gemensamma och sanna sträfvan efter skönhetsidealet? I vårt århundrade — den grekiska renaissancens, men äfven jernvägarnes — sönderfaller Kristustypen. Inom konsten, öfver allt, älska vi att se menskliga skildringar af Kristus, genrer ur Kristi lif. Kristustypen försvinner, men Kristus har helgatilifvet, och derför måste konstens sanna uppgift vara att skildra det lif han helgat. Hvad tal. velat visa var att de trenne störa faserna sf de allmänva gudomliga formerna, som genomgått det grekiska lifvet, äfven genomgå vår och hverje religion. Gud låter oss ej gå på egen hand. Liknande andliga rörelser ge sig på samma kulturgrad liknande uttryck. De skönaste konstformerna upptaga de skönaste idterna. Hvarje tidehvarf afbildar sig sjelf, i det det afbildar sin guds ideal. Tal, afslutade sitt föredrag med en önskan att Kristi sanna bild måtte lysa för en hvar af oss i lifvet och i döden.