Dagens Nyheter – 23 november 1874, sida 1

ska språkets stafningssätt vid de respektive läroverken. Vi sade, att denna un derrättelse emottagits med tillfredsställelse, emedan vi tro oss ega anledning antaga, att flertalet af förståndiga föräldrar och målsmän icke gerna se, att deras barn och skyddslingar göras till föremål för de experimenter i språkreformväg, som under någon tid gifvit vissa språkmästare så mycket att bestyra. Då förenämda af Svenska akademien utgifoa ordlista på ctt ganska lyckligt sätt löst den uppgiften att vara en rådgifvare med afseende på vårt språks grammatiska och ortografiska former, sådana de förekomma i våra bästa författares arbeten, kan det beslut, som nw! af några läroverkskollegier blifvit fattadt, betraktas såsom en protest från åt skilliga elementarlärares sida mot de försök, som på vissa håll göras att förrycka vårt vackra modersmål. Det är ingalunda förunderligt att en sådan protest framkommit från dessa lärares sida. Det ligger nemligen i sakens natur att det virrvarr, gom nu uppstått med afseende på språkets rättstafning, i synnerhet ur pedagogisk hänsyn, måste vara i högsta grad betänkligt. Om vi emellertid å ena sidan för vår del icke kunna annat än gilla att ett läroverkskollegium bestämmer sig för att antaga en så god norm för lärjungarnes stafningssätt som den ofvannämda ordlistan, hvilken, som sagdt, ger en ganska tillfredsställande bild af vårt språk sådant det är, så kunna vi dock icke undgå att uttrycka vår förundran deröfver, att beslutanderätten i en så vigtig fråga som den, huru lärjungarne vid de offentliga läroverken skola tillbållas att stafva sitt modersmål, lägges i läroverkskollegiets hand. Om man också icke kan vära annat än belåten med att t. ex. lärarne vid Gefle elementarläroverk accepterat Svenska akademiens stafningssätt, så kan man dock icke utan vissa farhågor tänka på möjligheten af att ett annat kollegium, t. ex. i Falun, besluter sig för att experi mentera med Hordiska rättetafningsmötets dekreter. Får rektorn på det genare stället sin vilja fram, så lär det nog gå derhän! Vikunna icke tänka oss annat än att det är hr ecklesiastikministerns pligt — så läuge som, med rätt eller orätt, makten öfver undervisningsväsendets detaljer är lagd i regeringens händer — att det är hennes pligt, säga vi, att tillse, det likformighet blir rådande vid statens elementarläroverk inom nu ifrågavarande gren af undervisningen. En sådan likformighet är nödvändig icke blott af praktiska utan äfven af formeHa skäl. Hvad de förra beträffar, så behöfva vi icke nu yttra oss om dem; de ligga i-så öppen dag, att de lätt fattas af hvar och en, som icke alltför mycket låtit bedåra sig af nystafvarnes fantasier. Det mera formella skälet för en öfverensstämmelse emellan de olika läroverken i fråga om de ortografiska grundsatserna är det, att samma personer — censorerna — hafva att granska de skriftliga oRPz satserna i modersmålet från flera olika läroverk. Som bekant bedömas lärjungarnes skriftliga arbeten af deras ämneslärare och insändas sedermera till ecklesiastikdepartementet, der de granskas af censorerna, innan dessa anträda sina inspektionsresor. De betyg, som lärarne en gång afgifvit för de skriftliga profven, kunna icke af censorerna ändras, men dessa senare ega rättighet att på grund af lärjungens underhaltighet i ett eller annat afseende lägga hinder i vägen för hans mogenhetsförklaring. Om vi nu antaga, att samma censorer få i uppdrag att öfvervara de muntliga förhören vid läroverken i städerna A, B och C, samt att man i ÅA stafvar efter Svenska akademiens ordlista (d. v. s. efter det numera bland våra bästa författare gängse bruket), i B efter nordiska rättstafningsmötets öfvergångsförslag och i C går en medelväg mellan dessa båda principer, så frågas: böra censorerna, hvilka ju hafva att bedöma skrifter från alla tre dessa läroverk, fästa något afseende vid de olika ortografiska principer, som af läroverkens lärjungar blifvit följda i deras svenska krior, eller böra de det icke? Böra de vara belåtna, om de svenska uppsatserna endast äro till innehåll och språkbyggnad approbabla samt med afseende på stafningssättet icke fordra mera än att lärjungen konseqvent tilllämpat der ortografiska grundsats, som af hans lärare gillas? esvaras denna fråga med ja, så är fältet uppgifvet för allt hvad oordning och regellöshet heter inom vårt modersmåls ortografi. Ingenting hindrar att vi kunna få lika många rättstafnings-schemata som dimissionsberättigade läroverk; galenskapen har då blifvit metodisk, och följden blefve den, att all skilnad mellan rätt och orätt i fråga om stafning upphäfdes. . Anser man åter, att det icke är tillräckligt att lärjungen konseqvent följer ett visst stafningssätt, utan att den största möjliga likformighet mellan alla läroverk i detta afseende bör ega rum, så