helt ostörd hänvgifva sig åt sina betrakteisor, inträdde hon i en hålz, en ytterligare fördjupning i berget, som straxt derefter upplysteg af en lampas bleka sken. Fernand bade upphört att skåda och i stället börjat reflektera. Snart fann: icke längre något tvifvel i hans själ: skogselden var ej en händelse, som tillkommit af slumpen; den var tydligen anlagd på befallning af officerarne vid den trupp, som fått i tvppdreg att utrota röfverivåsendet i desra trakter. De tre skarpa tonerna från hans vilfverhorn, med hvilka han velat sammankalla gina kamrater, hade tjenat förföljarne till upplysniog om i hvilken de! af skogan sjelfva röfvaranförsren befann sig. Två hundra soldater, kanske ändå flers, hade blifvit afsända, hvar och en med en tänd fackla i handen, och med order att bida en krets kriog skogen. Sedan hade en hvor på sin plats med fickian actändt något träd eiler någon grupp af torra buskar, hvaref:er elden från alla möjliga håll samtidigt börjat sprida sig med den verkan, som ru inträffat, och hvartill de föregående dagurnes värme och torka naturligtvis i sin mån bidragit. Endast ett underverk hade kunnat rädda Fernand. Det var Giaestas hängifvenbet, som wfö.t detta underverk. Han vände vig om med en hastig rörelse