Dagens Nyheter – 21 november 1874, sida 1

Men knappt var han kommen ait och sålunda bragt i säkerhet, förrän hans krafter sveko honom; hans ben ville icke längre bära honom, hans panna fuktades af svett, och han skulle ha fallit omkull på greniten, om icke zigusnerskan med darrande srmar hållit honom uppe. Han tillslöt sina ögon, för att gifva svindeine demon tid till att aflägsna sig ifrån honoa. När ban åter öppnade dem, studsade han tillbak, bländad af det skåderpei, som tedde rig för hans blickar. Tvärs igenom det nedstörtands vattnet, som bildade öfver hans huivad ett slags hvalf, temligen tunnt samt klar: och genomskinligt som kristall, såg han huru de väldiga lågorna rörde sig om hvarandra på ett heit ringa afstånd. Det var en underbar syn, en syn af den mest förtrollende effekt. — O! utropade han, nästan uten att han sjelf visste det, ss då, Ginosta! Hvad det är storartadt! Hvad det, är skönt! Hvad det är sublimt! Lik örnen, som kretaar kring Etna, svingade sig nu hans poetiska ande i vida kretsar högt öfver detta berg och denna skog, som voro förvandlade till ett enda haf af eld. Då Ginesta såg. att Fernand icke vidare behöfde hsnne, löegjorde hen sig sakta ur hans famn, ochlemuande honom tillfätie att (EDEN FÖRLOGADE SONEN, Jas