Dagens Nyheter – 20 november 1874, sida 3

. Vargbarn, Den lärde språkforskaren Max Miller har i sista niunfret af den an: gedda engelska tidskriften The Åcademy meddelat en mängd äldre och nyare berättelser om barn, som blifvit uppammade af djur. Från mytologiens äldsta tider stöta vi på berättelser om barn, som blifvit uppfödda på detta sätt. Jupiter har sin get Åmalthea, Achilles sin centaur Chiron och Romulus och Remus sin varginna. Sagosamlaren betraktar alla dessa historier som om de hafva sitt ursprung från den obegränsade inbillningskraften hos ett folk utan litteratur. Men vår tid har sett den komparativa mytologien växa upp, det är dess sak att undersöka betydelsen af dessa legender, och det är detta som professor Mäller har gjort, i det han meddelat en rad berättelser om liknande tillfällen, som kunna historiskt upplysas och bekräftas. I Indien inträffa ännu slika tilldragelser; man tror der ej blott att många barn bortföras af vilda djur för att tjena dessa till föda, ett faktum, som mången stackars hindumoder kan bevittna, utan också att många blifva fjdda och uppfoöstrade i de vilda djurens hålor och läger tillsammans med. deras ungar. Bland de tillfällen, den lärde professorn har stödt sig på, finnas några, hvilkas sanning bekräftas af mycket pålitliga personer. År 1872 förde man således till hittebarushuset i Secundra en gosse, kom man fann vid utrökandet af en varghåla och som fördes till föreståndaren, medan han ännu var betäckt af brännsår och ärr. Han var alldeles som ett vildt djur, drack som en hund, ville icke bära kläder, gnagde ben och åt rått kött. Kort tid efter sitt tillfångatagande dog han af feber. I samma anstalt uppebåller sig ännu ett barn, som också blef funnet i en varghåla, men som det lyckats att delvis återvivna för meaniskosamhället, ehuru det icke kan lära tig att tala. I Lucknow finnes en äldre man, gom för fem och tjugu år sedan skall vara utgräfd ur en varghåia af en europeisk Jäkare. Ett annat vittne är den nu aflidne öfverste Sleeman, som på sin tid hade fått i uppdrag att undertrycka Thugernas farliga sekt, en man, gom vär alldeles ovanligt bekant med de inföddes seder och bruk. Han meddelar en berättelse om en soldat, som, då han af guvernören i Chaudour utsändes för att indrifva några skatter, förvånades öfver att se en varginna, som förutom sina tre valpar hade en liten gosse med sig, hvilken tillfångatogs. Liksom gossen i Secuodra kunde ej heller denne tala, utan morrade, förtärde rått kött, hade ett djurs vanor och ville ej bära kläder. Gossen dog tre år efter sedan han blifvit funnen, utan att hafva kannat vänjas till menskliga lefnadsvanor. Han egdes af kapten Nicholetts, som kommenderade ett regemente af Oudes lokala trupper, så att detta faktum icke ensamt stöder sig på de inföddes vittnesbörd. En annan engelsk officer, som också uppehöll sig i Oude, berättar äfven att han personligen känt en gosse, som blet fången medan han språng på alla fyra vid sidan af en varg. Som de andra barnen Kunde ej heller han tala och smög sig slutligen ut i junglerna. När nu dessa fakta äro bevisade, slutar professörn, måste vi nödvändigt till bistoriens område återföra åtskilliga af de berättelser, som hittills betraktats som myter. På ett Pariskafå sutto en atton några herrar och politiserade. En af dem sade: SJag bar aldrig ropat: lefva den och den! — Mycket sannt, inföll en annan, men så är ni också läkare. JEn skolinspektor besokte en gång en folkskola, der han gaf ordet psaltare till stafning. Det misslyckades för hela klassen ända tills en liten ljuslockig yngling gick i land dermed. Tillfrågad om betydelsen af ordf gaf han följande förklaring: mera salt. ossas—XT XXX 2 2t2Å