Dagens Nyheter – 20 november 1874, sida 1

108 eldstad, som ompgaf honom, hvarvid en oändlig mängd gnistor uppstego mot himmölen. Ibland då aständning skedde af en eller annan af dessa buskväxter, gom i en ofantlig myckenhet vörö grupperåäde här och der öfver vida sträckor, utbredde sig lågorna med storråvindens fart utöfver hela samlin: gen, som inom några minuter var förvandlad till idel glödande kol. Vände man då blicken derifrån till ett annat håll, kunde man händölsevis få skåda, huru ett klippblock, höljdt af brinnande mossa, lösgjorde sig från någon höjd, der jorden, förtorkad i följd af den intensiva ettan, icke längre förmådde qvarkålla: detsamma, och störtade som en kaskad af eld ned i djupet af någen afgrund, hvarest dåt stannade, för att inom ett enda ögomblick kriog sig upptönda en ny vådeld. Den unge mannen qvarstod en stund orörlig öch betraktade med hänförelse den storartade och imposanta förödelsen. Från den del af skogen, Bom ännu var orörd af elden, ljöd en hemsk kör af ångestfulit rytande, tjutande, skriande, brummande, jsmande, en konsert, upptsämd af alla vildmarkens djur, som bu, utan hat mot hvärandra och upptagna helt och hållet af den fara, af hvilken de gemensamt hotades, rörde sig fram och åter med förtviflans brådska och besinningslösbet inom en krets, som för hvarje ögonblick blef allt trängre, och