Dagens Nyheter – 19 november 1874, sida 2

Och verkligen började nu skogens invånare, hjortar och aliebanda rådjur, vildsvin, björnar och tigerkattor, rusa fram åt det enda håll, hvarifrån någon eld ännu ej synt ter. Fåglar af oräkneliga slag, som blifvit väckta ur sin slummer af den ovanliga härdelsen, flögo förvirrade omkring mellan träden, hvarvid de i sin binda ifver stötta sig mot hvarandra och mot de täta grenarne, så att det gång efter sonen hände att de döfvade nedföllo framför fyktingarnes fötter, under det att de 8: k battfåglarne, mörkrets konungar, meå kest och vildt skränpande helsade denna sällsamma dager, hvilken syntes uppstiga ur jorden, i stället för att nedstiga från bimmelen. — Kom, Fernand! kom! ropade Gineata. — Men hvart? Åt hvilket håli? frågade Fernand, hvilken nu började bli riktigt fö:skräckt, mindre för sin egen del än med afseende på den usga fliskan, som genom att binda sitt öde vid hans pu fick dela en gräslig fara, hvilken hon kuvnat undvika, om hon stannat i värdshuset. — Hitåt! hitåt! Sa der Nordstjernan framför osa. För öfrigt må vi följs geten; bernes instinkt skall vägleda ou. Och båda begynte sprivga i den riktning, hvilken anvigades dem icke alienast sf husdjuret;som var dem-följakuigt på deras flykt, utan: äfven af de otaliga vilda djuren. Men plötsligt stannade geten,