-— 124 — än väl, att just här hade vargarne, björnarne och vildkattorna sitt egentliga tillhåll, Endast sällan torde det ha händt, att de svagere djuren, sådana Bom dofhjortar och råbockar, vågade sig in på detta gebit, der deras fruktade fiender regerade, och deck såg man nu hela skaror af sådana djur, utom sig af förskräckelse och i blixtenabb fart, fly gånom detsamma åt det enda håll, hvarifrån möjligheten till räddvivg undan elden syntes vinka dem. — Den här vägen! den här vägen! sade Ginesta. Frukta intet, Fernand, se der vår vägvisare! Och hon pekade på en klart tindrande stjerna, efter hvilken hon rättade sin kosa, — Så länge vi ha henne till venster om oss, liksom vi nyss hade henne på högra sidan, fortfor ziguenerskan, skola vi gåi den rätta riktningen. Etter tio minuters gång, var stjornan dold för deras blickar. — Åh! gade Fernand, få vi nu också regn? Det skulle vara trefligt att se elden och vattnet kämpa mot hvarandra. Men Ginesta bade stannat; och fattande Fernandg hand, sade bon: — Det är icke ett moln, som döljer Bljornan. — Hvad är det då? — Det är rök!