Emellertid syntes hon öfvervinna denna frestelse. Hon uppgaf en suck ech hviskade: — Fernand! Salteadoren npplyftada hufvudet. — Stackars Ginesta, sade hen, så ung, så skönjså godl!..: Och det är jag gom skall förorsaka din: dödt. . Ackt jag är sannerligen en fördömd varelse! — Saknar du ilifvet,; Fernand? frågade flickan i en ton, som betydde: Jag saknar det icke, jag. — 0! ja, ja! utropade den unge mannen. Jag. tillstår att det är mig påkostande att skiljas derifrån. — För hvems skull? frågade Ginesta. Salteadoren, som kinske nu först läste hvad som försiggick i hennes hjerta, svaradeuten tvekan: — För min mors. Flickan uppgaf ett rop af glädje. — Tack! Fernand, sade hon. Kom, min vän, och följ mig. — Hvarför följa dig? Hvart ämnar du då gå? — Följ mig, säger jsg dig. -— Ah! ser du då icke, att vi redan äro förlorade! yttrade Fernand med en axzolryckning. — Vi äro räddade, Fernand! Jag svarar för allt, genmälde zignuenerskan. Fernand reste sig upp, tviflande på de ord, han nyss hört.