— Omöjligt! Vinden kommer söderifrån. I detsamma kom en varg, tjutande och med. ögonen flammande af ångest, förbi de unga tu, utan att egna dem oller geten den ringaste uppmärksamhet. Han styrde kosan rakt norrut. Geten å sin sida brydde sig icke heller det minsta om vargen; en annan fara tycktes uteslutande sysselsätta henne. —sElden!t. elden! ropade Ginesta; vi komma för sent; vi ha framför oss en mur af eld! — Vänta, sade Fernand, jag skall.ze efter om du har rätt. Och efter att ha fattat den lägsta grenen af en bredvid dem stående tall, började han klättra upp i detta träd. Men kuappt hade hans fötter lemnat marken; förrän ett förfärligtbrummande lät höra sig öfver hang hufvud. Gineata drog den unge mannen åter till sig med förskräckelse och visade honom på en mörk massa, som bland trädens grenar ungefär femton fot öfver deras hufvuden aftecknade sig mot himmelens azar. — Ahl sade Fernand, du må gerna brumma, gamle nalle; du skall ändå ej kunna hindra eidens, framfart, och du -skuile ej heller kunna afskräcka mig ifrånatt stiga upp i trädet, om jag bara hade tid... — Norrut! norrut! ropade Ginesta. Endagt den vägen står ännu o2s öppen.