Dagens Nyheter – 18 november 1874, sida 2

SU MA — Ja, svarade Ginesta; men låtom os icke föriora, tiden. — Hvart vill du gå? — Till donna Mercedes ek. Fernand spratt till. — Välan, jag följer dig, sade han; kanske ekall hon, hvars namn är föstadt vid detta träd, bringa mig Jycke. Båda, eller rättare sagdt alla tre, — ty geten hade följt de två fyktingarne — fördjupade sig genast i skogen; utan. att bry sig om att söka någon annan väg än de passager; som vilddjuren bildat, och hvilka voro: särdeles telrika samt sålunda: vittnade om att-nejden mycket Jifligt trafikerades af dessa för menniskor i allmänhet så fruktansvärda varelser: Men då meanföljde dessa väger, måste man; likasom. vilddjuren, ofta gå med hufvudet böjdt ände ned till jorden; -på vissa stäl:en, der grenarne voro alltför fast sammanflätade, måste man till och med krypa fram; men ju större svårigheter det mötte att intränga i denna ödemark, desto säkrare kunde banditen och ziguenerskan vara om att der icke bli förföljda. Man fortfor att gå på detta sätt urgefär trefjerdedels timme; men det bör apmärkas, att man ej får mäta afståndet, som tillryggalades, efter den tid, som användes för dess tillryggsläggande: — vägens oländighet medförde den naturliga följden att framskri