Dagens Nyheter – 18 november 1874, sida 1

RR dandet gick mycket långsamt, så att efter förloppet af tre fjerdedels timme de båda flyktingarne knappt hunnit aflägsna sig från värdshuset mer än omkring en half fjerdingsväg. Men denna halfva fjerdingeväg skulle af andra än dem, d. v. s. af personer, som voro främmande i trakten eiler mindre vana vid att följa bjortars, björnars och vildsving stigar, icke kunnat tiliryggaläggas på kortare tid än en hel dag. För öfrigt, ju längre de framträngde desto otillgängligare blef skogen, och dock visade hvarken Fernand eller Ginesta minsta tecken till tvekan. Man såg att de gingo mot ett mål, väl kändt af dem båda; och det var dock nästan ännu svårare att i denna labyrinth af buskar och träd undvika att gå vilse, än det är för seglarne, som irra omkring på de oänd!iga hafven, att finna de fjorran kuster, de röka, ty de ha åtminstone stjarnörna och kompasien att rätta sig efter. Slutligen efter att ha banat sig väg genom en sista sfvenboks-mur, som för hvatie annan skulle synts ogenomtränglig, befunno de Fg på en liten öppen plats, ungejär tjugu fot i diameter, i hvars midt en väldig ek atbredde sin lummiga krona. Vid stammen af denna ek var ett re.ikskrin af förgyldt trä fåstadt, innebållande en liten bild af S:ta Mercdös, Fernands moders skyddspatronessa.