Dagens Nyheter – 18 november 1874, sida 1

när dessa straxt derefter mötte Salteadorens, hviskadsa hon: — 0!... Min Gad!... — Hvad har händt dig, mitt barn? frågade Fernand. — Jag vet icke, svarade den unga flickan. Men jag trodde att jag skulie dö... Och efter att icke utan synbar svårighet ha stigit upp, aflägsnade bon sig med vacklande steg från donna Mercdös ek samt försvann i den täta buskskogen, hållande händerna för sitt ansigte och färdig att brista i gråt, fastän hon aldrig förr i mitt lif erfarit en sådan känsla af glädje och sällhet som just nu. Salteadoren följde henne med blicken ända till desz hon försvunnit; men gom geten stannade bredvid honom, i stället för att följa sin herrskarinna, antog ham att flickan icke ämnade afligsna sig synnerligen långt. Nu uppgsef han en suck, svepte in sig i sin kappa och tillslöt i sin tur ögonen, såsom ville hen gofva. . Efter ungefär en timme, som han tillbragt antingen slumrande eller i mer ailer mindre Jjufva dömmerier, hörde han sitt namn ropas af en öm, ehuru ifrig stämma. Ziguenerskan stod framför honom i skymningen och pekade med armen vesterut. — Nå, frågade Fernand, hvad är det nu fråga om? — BSel sade zigaenerskan,