Dagens Nyheter – 18 november 1874, sida 1

Fernand hade -stälit detta träd, i hvars skugga han ofta brukade med välbehag drömma eller sofva, och gom han kallade sin sommarboning, under sin mors skyddspatronessas hägn, men kanske hade han dervid snarare tänkt på sin mor sjelf, för hvilken han hyste en ännu djupsre vördnad än för det helgon, hvars namn hon bar. De båda flyktingarne hade uppnått målet för sin vandriog, och det var tydligt att, så vidt ingen förrådde dem, kunde de der, för tillfället åtminstone, anse sig fullkomligt säkra. Vi säga med flit så vidt ingen förrådde dem, ty banditerne kände sin anförares vaaliga tillflyktsort, ehuru de aldrig brukade komma dit, utan att vara kallade; detta var ett slags fristad, der Fernand under sina sorgsna stunder drömde om den verld, som han numera ansåg för evigt stängd för sig, der han; mellan ekens oräkoeliga blad Bökande efter en liten fläck af den himmel, som hvälfde sig öfver hans hufvud, blå som hoppets vingar, bängaf sig åt de leende minuena från gin barndom, hvilka bildade en så skarp kontrast mot dessa förskräckliga och blodiga minnen, han såsom ung man samlade för sin ålderdom. När han bade någon befallning att gifva eller då han önskade någon underrättelse, framtog han ur on fördjupning i stammen ett horn af silfver, utomordentitgt konstrikt