Dagens Nyheter – 17 november 1874, sida 2

om Bergs eller dylik proposition antages af folketinget, så blir följden att det helt sonika upplöges. Och kan man tänka sig något absurdare, än att för en gimpel skollärareg skull göra så mycket bråk! Visst invänder en och annan att det föga betyder hvem gom blifvit förfördelad, att det är ett mot både grundlag och moralisk lag stridande förfaringssätt att döma och straffa em medborgare ohördan; men allt detta är ju tydligen Vrövl. Hr kultusministern, den lärde och gladlynte Worsaae, han, hvars djupa vetande och varma intresse för allt gammalt ingifvit honom den vetenskapligt sköna känslan att en grundlag af år 1849 och 1866 är alldeles för ung att kunna eller böra inge respekt, han påstod emot motståndarnes anklagelser att det var i Jumamitetens intresse han utan att höra den anklagade, för att slippa uttråka honom med förhör, tilldelat honom den faderliga skrapan. Hr Worsaae är, som man ser, en radikal antiqvarie, han går ej tillbaka till tiden närmast före 1849 — han söker upp den patriarkaliska rättvisan. Blinda för den besparing i anslag både för embetsstyrelsen i allmänhet och till polisen och rättsväsendet i synnerhet; som skulle bli en ovilkorlig följd af en genomförd patriarkalisk regime, opponera sig nu de annars så gnidande venstermännen. On est trali que par ses amis, kan hr Worsaae med:sköl utropa. Slutet på yisan blef att Berg tog sitt förslag tillbaka och att detta, återupptaget af en annan, enstämmigt förkastades. Hvad ville då Berg? Naturligtvis endast bråka, det är bondevännerna så likt! Och så var han väl rädd att hans förslag till dagordning: skulle falla igenom, eller att, om det antog:s, han och hanv parti vid de då skeende omwalen skulle utesiatas från de kära pratplatsexna i tinget. i Han sjelf påstod alldeles motsatsen: Hude han rätt? Vi skola ge efter. Att hans förslag vid votering skulle ar tagas, var väl ändå troligt, ty de fleste ta larne hade instämt med honom. Han sade sig också vara nöjd med att med en sådan oräknad msjoritet ha fått uttala sitt ogillande af ministerns beteende, men att han af undseende med landet, som måste skonas från alltför häftiga valstrider, afstått från sitt förslag, helst som kungen, hvilken skall stå öfver partierna, troligen skulle biifvit neddragen i de med omvalen följande agitationerna. Behöfde han icke frukta för dessa vals utgång? Ack nej! Dessa bondförledare ha hunnit långt. Om också regeringen befallt aldrig så många omval, hade väl resultatet blifvit detsamma. Är det då möjligt att sådana der som Berg och konsorter kunna ha någon fosterlandskärlek; kunna underordna sina partifutressen under landets? Det synes verkligen så. Hela verlden förundrar sig deröfver, köpenhamnarne icke minst. Er korrespondent vågar icke nu uttala sig om egsken. Han väntar dermed tills han fått läsa hvad de nationalliberales och de konservatives organer säga härom. De skola nog ha utfunderat några hemliga bevekelsegrunder för venstermännens förfarande, dem korrespondenten ej är mäkti2 att utfundera, ja, kanske till och med sådana tt Berg och hans parti utropa då de få läs tidningarne: Potz tausend, haben wir alles dies gedacht!