Dagens Nyheter – 17 november 1874, sida 1

vördnadsfullt till gita läppar, lade den derefter invid sitt hjert och tillkoäppte sedan jockan deröfver. — Farväl, tills vi återse hvarandra! sade don Inigo. . Jag vågar nästan lofva er på förhend, att det nkall sko mycket snart. — Gör som ört goda hjerta bjuder, sennor, och må Gud vara er nådig! Derpå tillade han, höjande rösten: — Ni äro fria; gån ut härifrån, och den som vågar nalkas er på tio stegs afstånd är i nästa ögonblick en död man. Don Inigo och hang dotter lemnade nu värdshuset. Salteadoren qvarstod på sin piats och såg genom fönstret; huru de gingo öfver gården, satte sig upp på sina mulåsnor och aflägenade Big. Då tog den unge mennen åter fram sippan, som han hade gömt vid sid sitt bröst, och kysste den för andra gången med ett uttryck, på hvars betydelse man icke kunde misstaga Big. I detta ögonblick kände han huru en hand sakta lades på hans axel. Det var Ginestas hand; lätt som en fågel hade den unga flickan ljudlöst hoppat in genom fönstret och kom, sedan don Inigo och donva Flor nu ändtligen afrest, för att vinna den uppmärksamhet, som Salteadoren icke velat egoa henne i deras närvaro. Hon var blek gom döden.