Dagens Nyheter – 16 november 1874, sida 2

läppar ... Det är denna förbannelse som dragit: olycka öfver mitt hufvud Saltsadoren tystoäde föt ett ögonblick och lät Kufvudet sjunka hot bröstet. Han syntes helt tankfull. NN H I detta ögonblick vigade sig den unga ziguenerskåx i det fönster, hvarigenom banditsnönysk kommit ih; och med den ifriga toneå bös eh: person, som kommer med ex vigtig underrättelse, uttalade hön tre gånger Fernands namn. Det vär icke förrän andra gången Salteadorön tycktes höra hennö; det: var icke förrän fredje gången han vändö sig om. Mön hurt atigelägen Ginestå åd syntes varå att få meddelå deh nyhet som hon hade att förkunna, gat Sälteadoren henne Jikväl ett tötken alt vänta, och hon Våntade. e Jag återkom till staden, fortför han, vändande sig åter till den gamle mannön;, och då jag mötte på gatan två munkar, uppgaf jag för dem stället, den de skulle finna don Alvars lik; Det vat någonting, Helt vänligt och naturligt, ätt två unga män duelierat, och att den eno af dem blifvit, på plåtsen; men Vi hadö icke iakttegit de formaliteter, som anses böra vara oskiljaktiga från en duell. Don AlvarB far, ureihnig öfver förlusten af gin ende 801:, anklagade mig för mord, Ack! jag mäste tillstå, att jag just icke skyddades mycket af mitt rykte; huru Dej —