Dagens Nyheter – 14 november 1874, sida 2

Jag föddes; — jag har ofta hört sägas af deras gemensamma vänner, att de hoppatz, det min födelse skulle ha ett närmande mellan makarne till följd. Men så skedde icke. Kall för modren, var min far också kall för barnet, och alltifrån den dag mina ögon öppnades känle jog att det ena af de båda stöd Gud gifvit menniskan vid hennes inträde i lifvet, var mig beröfvadt. Det är sant att min mor, för att komma mig att glömma eller icke upptäcka den orättvisa som sålunda beredts mig af ödet, slösade på mig en kärlek, så mäktig och så öm, att den syntes kunna väl ersätta mig den brist, jag nyss omnämnt. sMen huru varmt min mor än älskade mig, så var det dock blott med en qvinnas körlok; det flonos i en fars, visserligen icke fullt så ömma, men i stället så mycket starkare tillgifvenhet någonting som talar till barnets nycker och till den uvge mannens passioner, likasom Gud talar till oceanen, sägande: Hitintill skall du gå och iske vidare; här skola dina stolta böljor sätta sig! Dessa nycker, ptäfjade af en faders hand, antaga då en form, som öfverensstämmer mod det af samhället gillade mönster, ander det att eit alldeles motsatt förhållande ofta inträffar, när barnet bevakas andast af qvinnans öfveraeende blick och ledes endast af hennes svaga band. Det moderiiga öfverseendet — oändligt såsom kärleken — har