Dagens Nyheter – 14 november 1874, sida 1

att jag kan icke återvända samma väg söm jag tilrygwelagt. Och det skulle också fordras en öfvsrmensklig makt, för att på en annan väg leda mig tillbaka till den punkt, der jug var innan mina äfventyr började. Jag tänker ibland, att ett sådant underverk ändå kanske skulle vara möjligt; jag skulle känna mig oändligt lycklig öfver att se det utföras af er. iuru Iyckligt vore det ej att under en engels fea. ing få, likasom den unge Tobias, återkomma ti.!l fädernehemmet! Uader det jag väntar, hoppas jag, — ty hoppet är de olyckliges siste Vän, fastän det är lika bedrägligt, ja ofta be Vägligare än alla de andra! — jag boppas, m2 328 tror icke. Jag fortfar att lefva som .Örf, fördjupande mig för hvarje dag alltmev? i den fördömelse som jag en gång dragit öfver mitt hufvud. Jag ströfvar ideligen framåt på laglöshetens branta stig. Redan bar jag hunnit högt upp på denna stig, och emedan jag står högt,tror jag mig något ha vunnit. Jag befaller, och derför att jag befaller, tror jag mig vara en konung. Men ibland nattetid, då jag befinner mig allena, händer det att jag reflekterar öfver min ställning, och jag inger då att, om man stiger uppåt för att nå tronen, så stiger man också uppåt för att komma på schavotten. Donna Fior förmådde icke återhålla ett rop af fara. Don Inigo räckte Salteadoren sin hand.