Dagens Nyheter – 14 november 1874, sida 1

Salteadoren gjorde en rörelse. — Låt mig fortsätta, yttrade don Inigo. Den unge mannen bugade sig till tecken af bifall. — Nåväl, återtog gubben, för att man skall träffa menniskor utom den krets, der Gud en gång har ställt dem, fordras att någon stor social omstörtnivg eller någon familj-katastrof våldsamt kestat dessa individer utar den sfer, som var deras egen, in i en annan, gom icke är afsedd för dem. Det är på sådant sätt vi t. ex., gom båda äro födda till att vara adelsmän och konungarnes följeslagare, hvar på sitt håll blifvit förflyttade till sandra banor än dem, som från början förelågo oss. Ödet har gjort mig till en sjöman; samma öde har gjort er till... Gubben tystnade. — Fualiborda meningen, yttrade den unge mannen leende; ni kan ej komma att säga mig annat än hvad jsg sjelf vet, och för öfrigt kan jog med lugn höra allt af er. — Ödet har gjort er till en bandit! — Ja, men ni vet väl, att samma ord på vårt språk begagnas både om biltoge personer och om stråtröfvaro. — Ja, jag vet det; men var öfvertygad om att jag derför icke gammanblandar de två skilda sakerna. Derefter tillade han i en frågande toa: — Ni är kanske båda delarne? DEN FÖRLORADE SONEN, 1?