Dagens Nyheter – 14 november 1874, sida 1

af mig gjort denne ystre, obändige häst, som gudnås, blott behöft taga ett enda snedsprång, för att bli förflyttad från staden till den ödsliga bergsnejden. För öfrigt må jag säga att, om min karaktär förlorade på dennas tygellösa frihet, så vann i stället min styrka derpå. Som jag icke hade någon sträng far, hvilken stängde porten för mig, när jag ville lemna hemmet, så hände i följd deraf, att jag, som på förhard hade roligt åt de milda förebråelser jag hade att vånta mig vid återkomsten, oupphörligt var ute på äfventyr tillsammans med Sierra Morenas bergsmän, Jag lärde mig af dem att anfalla vidsvinet med jsgtspjut, björnen meå dolk. När jag nyas fyllt femton år, såg jag i dessa djur, dem ett annat barn vid min ålder ännu skulle tänkt på med den största förskräckelse, endast fiender, mot hvilka striden var mer eller mindre långvarig och mer eller mindre farlig, men som dock svårligen kunde besegra mig. Så snart jeg på bergen upptäckte ett spår, visste jag gensst hvilket djur befann rig i närheten och huru jag skulle finna, anfslla och döda det. Mer än en gång kröp jag som en huggorm in i djupa hålor, der jag, sedan jag väl kommit ditin, icke hade någon annan ledning för milt vidare framskridande eiler något annat ljus än de fammande ögonen hos vilddjuret, som jag ville angripa. Ol! det var då — fastän ingen, utom