Dagens Nyheter – 13 november 1874, sida 2

—-—UA för alt vara en ädling, så hade deone bandit iogenting öfverdrifvit utan snsrare sagt mindre till salteadoreos fördel än han sku!le kuonvat säga om honom utsn smicker. Så snart donna Fior varseblef den unga mannen, uppgaf hon ett rop af förvåning, hvilket lät nästan som hade det härrört af glädje, likakom om hans ankomst, i stället för att bereda en förstärkning åt banditerna, vore en stor lycka för henne och hennes far. : Hvad don Inigo vidkommer, förstod ban, att han från och med denna stund icke längre bade att göra med de öfriga Ttöf rarne, utan att det var af denne unge man hans eget och bars dotters öde numera berodde. Men som han var alltför stolt för att tala först, nöjde ban sig med att rikta den biodiga doiken mot donna Fiors bröst och väntade: Det var då salteadoren tog fill orda, sägande: — Jag tviflar icke på ert mod, sennor, hade han; dock tyekes det mig vära något förmätet af er att tro er kunna förnvara or med denna Kills sprättknif mot ett tjog raka män, 3 med dolkar och vwvärjer. — Om jag inbillat mig att komma med lifvet ur denna sirid, svarade don Inigo, så vore det verkligen viftvande om narraktig