Dagens Nyheter – 13 november 1874, sida 1

åsigter bestämdt vore obekanta för större delen af allmänheten. Må de uppgifna kandidaterna sjelfva framträda och visa hvilken ståndpunkt de intaga i de vigtiga frågor, som, den kommande riksdagen har att behandla! Det vore en känd sak att i andra länder de personer, som uppställas såsom riksdagsmannakandidater bruka offentligt redogöra för sina politiska åsigter; hvarför icke följa detta exempel? Man hade här åberopat vissa personers åsigter i speciella frågor, men det vore af vigt att få höra deras uppfattning af andra angelägenheter, som inom riksdagen komma att behandlas. (Hr ordföranden fann sig icke föranlåten att med anledning af denna, såsom 088 synes, ganska berättigade framställning göra någon hemställan till de möjligen närvarande valkandidaterna.) Hr v. Francken fäste de närvarandes upp märksamhet derpå att sedan 1865 ingen inom representationen väckt fråga varit af den betydelse som den hvilken af nästa riksdag företrädesvis komme att behandlas, nemligen armåorganisationsfrågan. Den vore icke blott för Stockholms kommun utan för hela landet af den vigt att talaren ansåge att man borde taga särskild hänsyn till de militära insigterna vid det nu förestående valet. I: betraktande häraf ville tal. föreslå öfverstlöjtnant H. Raab. Han hade förut varit ifrågasatt till riksdagsman för Stockholm men då fallit igenom med anledning deraf att han var chefför kommandoexpeditionen ; detta skäl hade emellertid nu upphört att vara gällande. Skulle dock den kandidat som talaren nu föreslagit icke af mötet gillas, så förklarade han sig vilja rösta på hvilken som helst af de tre först uppgifna kandidaterna, men icke på kapten Mankell. Hr Spilhammar begärde ordet. Han ville icke bestrida prof. Rossanders stora förtjenster; hr R. vore en framstående läkare och särskildt e skicklig kirurg, men det vore väl icke antagligt att denna hans talang under denna riksdag skulle komma till bokstafvå användning i Andra kammaren (skratt). an hade mycket ordat om prof. Rossanders skicklighet såsom -talare, men denna gåfva betydde härvid icke så mycket som en eller annan föreställde sig. Man hade åberopat kammarrådet Anderssons specialinsigter i en viss fråga; dessa kunde dock på annat sätt komma riksdagen tillgodo, då utskotten äro berättigade att inhemta upplysningar från sakkunnige män. Hr Poignant egde, enligt talarens förmenande, alla de egenskaper, på grund af hvilka man förordade hrr Rossander och Andersson, men hade dessutom särskildt satt sig in i skogsfrågan, hvilken ännu endast till en del kunde anses vara löst. Då man velat framhålla de förtjenster kammarrådet Andersson inlagt genom sitt utlåtande i grundskattefrågan anhöll tal. — i Hkhet med en föregående — att hufvudstadens valmän noga ville öfverväga hvad detta utlåtande innehölle och säree genomläsa den motivering som hr A. anfört. Hr Lindborg vide förena sig med dem som förordade hr Anderssons kandidatur. Dock kunde han icke undgå att med anledning af en föregående talares yrkande att valkandidaterna skulle framställa ett program fästa uppmärksamheten derpå, att ingen af de uppgifna kandidaterna afgifvit ett tydligare program än hr Mankell. Han hade såsom riksdagsman, statsrevisor samt politisk och militärisk skriftställare, klart och tydligt angifvit sin ståndpunkt. Då en af de personer, som förut yttrat sig, framhållit den militära frågan såsom särdeles betydelsefull, borde man icke förglömma, att just med hänsyn till densamma vore kapten Mankell den lämpligaste riksdagsman Stockholm kunde välja. Hr Hedin, som dernäst fick ordet, förklarade att han icke infunnit sig för att kriticera de talare som komme att uttala sig rörande de föreslagna kandidaterna; han hade icke ens ämnat att begära ordet. Han kunde emellertid icke underlåta att bemöta det påstående, som låtit höra sig, att valet af kammarrådet Andersson skulle innebära en opinionsyttring för den ena elier den andra åsigten i en vigtig politisk fråga. Hvad den nä åsyftade frågan — grundskattsfrågan — beträffade, så vore det otvifvelaktigt att den icke vore så nära sin lösning som en eller annan förmodade. Det vore emellertid af vigt att tillse att det sätt hvarpå den komme att lösas blefve det bästa möjliga, och det vore med hänsyn härtill angeläget att hufvudstadens valmän beredde riksförsamlingen den förmånen att få tillgång till den bästa möjliga sakkännedom. Den betydel