Dagens Nyheter – 13 november 1874, sida 1

— Man får lof att förlåta dem, sennor, sade han; de äro råa varelser och icke adelsmän, såsom vi båda. Don Inigo och donna Flor blickade med mindre oro, men med ännu större förvåning än nyss på denne bandit, som kallade sig sjelf en adelsman, och hvars nobla maner och stolta, behagfulla hållning syntes bevisa, att han icke talade osanning. — Sennor, sade den unga flickan, jag förstår mer än väl att, om min far icke redan tackat er, kommer det sig af hans stora öfverrasknoing. Tillåt derför mig att för er uttrycka såväl hans som min erkänsla. — Och er far handler fullkomligt rätt, gennora; han vet att tacksägelser, kommande från en så vacker mun, ha ett större värde än till och med om de uttalades af en konungs läppar, Derpå tillade han, vändande sig till gubben: — Jeg har mig bekant, att ni är angelägen om att så fort rom möjligt få fortsätta er resa, gennor. Hvart ämnar ni er? — Jag reser till Granada, dit konungen kallat mig. — Jaså, svarade Salteadoren med ett leende, som var tiil hälften bittert och till hälfton gäckande; ja, ryktet om hans ankomst bar trängt ända till oss. Vi sågo i går de soldater, som genomströfva bergstrakten; han påstås ha yttrat, att han vill bringa det derhän att ett barn skall kunna gå fråa Gra