Dagens Nyheter – 13 november 1874, sida 1

het; men då jag egentligen endast har för afsigt att döda min dotter och sedan mig sjelf, har det synts och synes mig fortfarande ganska möjligt, ja, till och med lätt att utföra min föresats. — Men hvarför vill ni döda-sennoran och sedan er sjelf? — Emedan vi hotas med förnärmelser, Bom vi på inga vilkor vilja underkasta oss. — Är sennoran er hustru? — Hon är min dotter. — Hvad pris sätter ni på ert lif och hennex ära? — För mitt lif betalar jag gerna tusen piaster; hvad hennes ära angår, kan den icke uppskattas i penningar. — Jag skänker er ort lif, sennor, svarade salteadoren; beträffande mennorans ära, så löper den här ingen större fara, än om hon befunne sig i sin moders kammare och ander hennes vård. Ett sorl af missnöje hördes bland banditerna. — Gån ut allesammans! sade salteadoren, i det han utsträckte handen. Och han fortfor att peka åt dörren ända till dess ait den siste banditen lemnat rummet. Då gick han fram och förvissade Big om att dörren var stängd, hvarefter han återkom till don Inigo och hans dotter, som följde honom med ögonen, förvånade och på samma gång oroliga.