Dagens Nyheter – 12 november 1874, sida 2

bits dh då 7 ag — Huru! utropade don! Inigo; ni skola ej på mitt hedersord låta mig. fortsätta min resa? — Åh! svarade banditen; vi lefva icke numera på den tid, då judarne i Burgos lånade Cid en stor summa i guld utan ennan säkerhet än en kista full af jord; och i stället för att göra såsom dossg beskedliga Ioraeliter, hvilka icke sågo i kistan förrän guldet blifvit utlemnadt, ämna vi iskttaga all möjlig försigtighet. — Usglingar! mumlade don Inigo. — Min far, yttrade donna Flor, som forifarsnde sökte lugna gubben, min far, för Guda okull, förgå er icke! — Nåväl, medan ni ha ögonen på mig, hvar skall jag vistas? — Vi skola fjettra dig medelst en stark kedja vid denna jernring. Och härvid pekade banditen på en ring, som var fästad i väggen och syntes ba tillkommit enkom för sådant ändamål, hvartill man nu sade sig vilja använda den. — Ni tänka binda mig som en moriek slaf — mig! utropado gubben. Och vid denva hotelse, com i aldra högsta grad sårat hans egenkärlek och sjelfkänsla, gjorde han en så .hastig och på sams ma gång så våldsam rörelse, att han kastade den bsndit, som hållit sitt knä mot hans bröst, ett godt stycke ifrån sig och reste nig hotande upp på sina knän.