Dagens Nyheter – 12 november 1874, sida 1

sittning af en stor summa penningar, Bom vi eljest kunna anse oss redan ha förvärfvat. Vicente, du har en dålig, en afskyvärd karakter, det har jag alltid sagt dig! Lit mig språka med denne hygglige herre, och du skall finna att jag kan få honom att taga reson, jag. Den röfvare, som af sin kamrat kallades med namnet Vicente, insåg förmodligen riktigheten af detta yttrande, ty han drog sig tillbaka, dock icke utan att knota. När vi säga, att han drog mig tilbaka, mena vi ej, att han lemnade rummet, utan endast att han aflägsnade mig ett par eller tro steg — måsom den sårade jaguaren gör, alltunder det han håller sig beredd att ånyo störta fram öfver sitt rof. Den andre banditen, gom förklarat sig vilja göra tjenst såsom underhandlare, intog den plats, Vicente förut innehaft. — Hörpå, sade han, låtom oss vare resonliga, semwor caballero; man skall icke binda er vid jernringen, man skall nöja sig med att stänga in er i vinkällaren, der det visserligen finnes mycket rart att förtära, men hvars port är lika solid som portarna till Granadas fängelsehålor. Ställer man sedan en pålitlig väktare derutanför, så... — Huru, eländige skurk! Ar det så ni ämnar behandla en man med min rang? — Min far, jag skal! vara hos er! Min far, jag skall icke lemna er ett ögonblick !