Dagens Nyheter – 11 november 1874, sida 2

hjertade flickan ännu ingen aning om, att hon lepp någon annan fara äs den att bli dödad; och inför den faran ansåg bon ovärdigt etr spanjorska af adlig börd att beklaga sig elier eljest röja någon svaghet. Säkrä om att den fagra zennoran icke kunde utidkomma dem, och efter att tagit ifrån henne hästan allt dyrbart; som hon haft på sig, bildade bofvarhe en krets omkribg-henne och betraktade henne medBlicksr och FM nör, inför hvilka hön skulle ha måst nedslå siva ögon, om ej dessa ögön, genomträngande taket, väggarne och fixmamentet, haft för sig den evige, osynlige Guden, hvilken allena heines ädla bjerta ville anropa om bistånd och bjelp. Kanske tätkte också donna Flor för något ögonblick på denne vackre kavaljer, som hon sedan ett år tillbaka satt ströfva omkring utanför hebnes boning och blicka upp till hennes fönster, så svart aftonen inträdt; och som om nätterna brukade sjupga under hennös balkong de skönåste andalusiska kärleksvisör. Men om hon: teg, så rådde likväl omkring henne, sårom vi redan bämnt, ett ljudligt larm: . ; — Usingsr! röt kennes far; dödes mig, strypen raig! Men jag vill underrätta er om, att jag mötte ungefär en mil från Alhama en trupp soldater, hvilkas anförare jag känner. Denne anförare vet, hvart jag rest;