Dagens Nyheter – 11 november 1874, sida 1

hetsr, likväl i följd af ett motiv, som är lätt att gissa, behandlat henbe med mera skontgåmhet än gubben. Donna Flor — vi ha redan sagt det — var en bländande skönhet, och bar? s es 83 ANA förare, bjelten i demna bira, sälleadoren, som han kallades. aifde för att vara en Btok vän af könet, vid hvilket förhållande den un? flickan syntes ha att vänta sig ett öde, framför hvilket den gymmaste död måste anse Vara att föredraga. Emellertid visade sig den sköna sennoran helt stolt; hon lutade sitt hufvud tillbaka mot den hvita muren, och man såg dervid, huru täta blixtar af vrede och harm framsköto ur. hennes charmanta ögon. Endast då och då kande man hos henne förmärka ett bedjande eller fraktande uttryck, som dock alltid var hastigt öfvergående. Hennes armar förblefvo overksamma; de voro blottade — ty då man slet ifrån henne de kostbara spännen som semmanhöllo ärmarne, hade man också sönderrifvit dessa ärmar — samt likoade ött par bas-reliefs, huggna i muren af någon skicklig mästare. Icke ett ord, icke en klagan, icke en suck hede kommit öfver henves läppar; alltsedan. det ögonblick hon blef fängslad; de klagorop. och suckar, man hörde, kommo från de två banditer, som blifvit sårade af don Inigo. Förmodligen hade den sköna och ren