Dagens Nyheter – 10 november 1874, sida 2

som ziguenerskan lemnade på hans frågor, hade endast ökat hans oro. Också blickade han med: verklig ängslan på don Inigo och den cköna Flor, vär dessa ankommo till stället. Hvad flickan med slinden angår, hade hon förblifvit sittande och fortfarit att spinna, så länge hon talade med betjenten; men när det förnäma herrskapet nalkades, steg hon hastigt upp, lade: ifrån sig hvad bon hade för händer, vadade öfver den lilla bäcken, såsom skulle en gazell ha gjort det, och ställde sg vid sidan af vägen, under det att hennes get, ett nyfiket djur, hoppade ned från kullen, der hon en stund betat, och kom framspringande för att med sina stora, kloka ögon beskåda de: granna resande. 2 So då på det vackra barnet, min far! gade donna Fior, i det bone lät sin mulåssa stanna och betraktade den unga flickan med samma beundran, som hon sjelf uppväckte. Don Inigo nickads med hufvudet till tecken att han radan följt uppmaningen, — Vill ni att vi skola tala med henre, mia fru? frågade donna Flor. — Gör som du sjelf tycker, min dotter, genmälde gubben. — Huru heter du, mitt vackra bara? sada donna Fior, vändande sig till flickan. — De kristna kalla mig Ginesta, och morerna ÅAisråö, ty jag har två namn, ett för Muhamed och att för Jesus Kristue.