Dagens Nyheter – 6 november 1874, sida 2

ken de sänkt vid en udde samt derifrån styrt kosan till Norrköping. Efter ihärdiga efterspaningar lyckades i går härvarande detektivs polis att gripa tjufvarne. De befunnos vara förre artilleristen Gustaf Adolf Eriksson Hjert och förre mureriarbetaren Conrad Pettersson Lundqvist Tector, båda förut straffade för stöld och andra brott. VHjert greps i går på förmiddagen vid Liljeholmen och Tector på eftermiddagen vid Saltskog på andra sidan Södertelje, båda då de voro i begrepp att afresa med bantåget. Såväl Hjert som Tector satte sig till våldsamt motvärn vid gripandet. Begge voro beväpnade med knifvar och skarpladdade pistoler. Det var först efter en het batalj och sedan såväl konstaplarne som bofvarne fått sig åtskilliga minnesmärken, som man lyckades fånga dem. Hjert och Tector förneka visserligen att de begått några stölder på Gotland, men man lär dock kunna leda i bevis att de äro rätte männen. Antydningar hafva äfven gjorts att de begått eller åtminstone varit delsktiga i de å ingeniör Upmark och dennes körsven föröfvade mord. Spaningarne härutinnan försiggå med största ifver. RÅDHUSRÄTTEN. Dråpet vid Österlånggatan. Målet angående förre kronoarbetskarlen OC. G. Andersson, anklagad att genom ett knifstygn ha varit vållande till borstbindarelärlingen P. A. Tibbelins död, förevar i går ånyo inför rådhusrättens femte afdelning. Andersson uppfördes från häktet. I hans hårda och skarpt markerade anletsdrag syntes ingen förändring. Blicken var lika dolsk som förut! På läpparne hvilade ett hånleende, som tyckes vara stereotypt. Först upplåstes den föregående ransakningens protokoll. Ordföranden afbröt uppläsningen, när han kom till sjömannen Anderssons vittnesmål, och frågade den tilltalade med bevekande röst: — Har du ej heller i dag någon bekännelse att afgifva? — Nej! svarade Andersson. Derefter, som om han plötsligt fattat ett annat beslut, tillade han: — Men nog slogs jag den natten på Österlånggatan. — Begagnade du ej en knif vid slagsmålet? — Nej, jag hade ingen knif, Ordföranden framvisade nu den knif, som af sjömannen Andersson lemnats till polisen, och sade: o— Tänk på att denna knif träffat Tibbelins hjerta; och du har gifvit honom stygnet. Lätta ditt samvete och neka ej längre. — Jag lånte knifven af sjömannen Andersson, avarade den tilltalade. — Tänk på, att du varit skuld ej. blott till en, utan till två personers död, fortsatte ordföranden. Du vet kanske ej, att Tibbelins far dött, troligtvis af sorg öfver sin son; Neka nu ej längre, utan erkänn. : Det tycktes föregå en rörelse i den tilltalades inre. En stund derefter sade han med sin vanliga lugna och likgiltiga stämma: — Jag har dödat Tibbelin! — Erkänner du? — Ja! — du Tibbelin förut? — Nej! — Hvarför lånade du knifven af sjömannen Andersson? — De bråkade på värdshuset, och jag tänkte att jag skulle bli öfverfallen, när jag kom ut. — Huru kom du i träta med Tibbelin och hans kamrater? — När jag gick förbi dem, så tyckte jag att de skrattade åt mig, och att en af dem sade: 4Se, hur deh bonden glor. — Nå, vidare? — Jag hade redan gått förbi; men så vände jag mig om och frågade, hvad de skrattade åt och slog till en af dem. Tibbelin kom då för att slå till mig, men jag afvärjde slaget och gaf honom ett slag i stället. Ånyo anföll Tibbelin mig och gaf mig en knuff för näsan. Påsamma gång kommo .allä fyra omkring mig. Någon sparkade mig. Då tog jag upp knifven och svängde den omkring — Var det din afgigt att döda Tibbelin? — Nej; jag måttade åt armen; men Tibbelin vände sig i detsamma, så att det träffade i bröstet. -— rd du knifven i bröstet red full kraft? — Jä! — Stötte du ej efter Tibbelins kamrat, Ljungberg, med knifven s — Möjligtvis. Jag utdelade två hugg, hvaraf det ena träffade Tibbelin. — Såg du Tibbelin falla på gatan? — Nej; jag språng genast dörifrån. — Hvarthän? — Hem, der jag bodde — nr 29 Österlånggatan. — Hvaraf kom blodet i tvättvattnet, söm städerskan: omvittnat? — Jag aftvättade såret, som jag fått på näsan af Tibbelins slag. — Hvaraf kom blodet på näsduken; som-återfanns i dina kläder? — Jag hade skurit mig på knifven — när, vet ag ej. ) E Isag du dagen derefter, om knifven var blodig? — Nej, han var ej blodig, Protokollet öfver undersökningen af Tibbelins lik upplästes härefter, hvaraf man fann, att knifven genomträngt huden, tredje refbenet och hjertsäcken, sårat venstra !ungan och inträngt i högra hjertkammaren. Den närmaste dödsorsaken hade varit inre förblödning i hjert