Dagens Nyheter – 6 november 1874, sida 1

-— 0 och dels förfen riddersmån hvilken, nyligen kämpat så modigt för Guds och sina konungörs sak. — Ni är don Inigo Velagco? frågade Isabella efter ett ögonblicks väntan, hvarunder den djupaste tystnad herrakat i bönrummet, der likväl ett dussin personer befunno sig, sittande eller stående, allteftersom de voro förnäma eller åtojöto drottningens gunst och förtroende. — Ja, ers höghet, svarade don Inigo. — Jag trodde er vara en rico kombre. — Det är jag också verkligen, ers höghet. — Men hvarför har vi då icke ert hufvud betäckt? — Emedan , den vördnad, jag hyser för qvinnan, förbjuder mig att begagna den rätt, hyaroim drottningen behagar påminna mig. Isabella smålog; och kallande honom du, råsom Castiliens konungar och drottningar än i dag bruka tilltala dem, hvilka man nu för tiden benämner Grander af Spanien, men gom man då benämnde ricos hombres, sade hon: — Nåväl, don Inigo, du tänker resa bort, mitt barn, hör jag? — Ja, ers höghet, svarade den unge mannen. — Och hvarför det? Don Inigo iakttog tystnad. — Jag tycker dock, fortfor Issbeila, att vid mitt bof finnas åtskilliga platser, som