Dagens Nyheter – 5 november 1874, sida 2

Kungl; Operan: Villars Dragoner är k. teaterns senaste repris. Det har länge stannat vid repriser; meh ännu återstår i denna riktning ganska mycket att göra, visserligen mera än vid någon större operateater i verlden, och säkert gkulle dessa, afundas oss, gom ega så många och stora skatter, hvilka vänta på att lyftas och för den närvarande generationen skulle utgöra de intressantaste nyheter: Man skall blott icke tappa koncepterna, om en sådan nyhet ej genast gör fanatismo; tålamod?! Intet dugligt går under. Äfven Villars Dragoner visar detta, ehuru denna operett icke tillhör första ordningen: i början ville den icke behaga, men snart Jjusnade det, och nu är den en allmänt omtyckt repertoaropera. Denna gång fick operan en ny Rose Friquet i fröken Anna Strandberg, som här var i gin rätte genre och derför gjorde lycka, oaktadt hennes utmärkta föregångarinna ännu är i friskt minne. Förvämligast lyckades hon såsom sångerska: hennes fras alltid lifvad och varm, hvarje udd markerad, gnietan slocknade aldrig. Derjemte ock en lika säker rom djerf koloratur; ingen raket misulyckades, drillen nästan uten undantag exakt och ren; i det tekniska har fröken S. på senaste tiden gåledes giort betydande framsteg. De båda ariorna gjorde sig i synnerhet lyckligt. . Spelet? lifligt, burtigt, aldrig tafatt; i sista scenea rätt energiskt. Men i dess teknik återstår för öfrigt ännu mycket att lära; gymnastiken är änna ej utbildad, handtverksgreppet ej regleradt. Men det blir nog framdeles, endast hon häruti erhåller lika god ledning som i den musikaliska delen. En omständighet vilja vi emellertid särskildt betonå: Rose får ej vara gsuche; det ligger ej i fransyskans natur, Detta gauche:io är afsigtligt, vi veta det nog, men det är ett missgrepp. An mera, Rose skall ega grace, visserligen en förvildad, obändig, odygdig, men den skall ändå finnas, Elegens eger hon ej; den är bildningens produkt, men gracen naturens. I sammanhang dermed vilja vi anmärka ett betydligt missgrepp i kostymen: Roses förkläde visar en stor glugg, som aldrig repareras. Må hon derpå sätta en klut af annat tyg, annan färg, hon har ej tillgårg till bättre; men icke får skadan qvarstå, dertill har flickan, oaktadt sin vildhet, för mycken naturlig takt. Man säge ej att delta är en småsak; för ett qvinligt väsende, äfven ett balfvildt naturbarn, är ett sådant drag betecknande, Vi tro ej att detta påfund tillbör fröken 8. sjelf. I korthet: denna roll gaf ett ytterligare bevis på rika gåfvör och ganska betydande framsteg i allt hvarå mus lagt vigt. I öfrigt särdeles god och redän välbekant besättning: landtmauvapartiet lyckligt repregenteradt genom hr Olsson, god sångare, i spelet lagom burlesk; fröken Sökrling liflig och rolig; br Dahlgren trygg och förståndig;,en gnista elektricitet kunde dock ej skada. — Hr Jangon en kburtig men ej grof dragon. .