fasta förtroende till riksdagen och till sjelfva lendtmannapartiet att, äfven utan något grundlagsstadgande, till försvarsverkets upprätthållande skola beviljas alla de medel, som med våra tillgångar öfverensstämma. De genaste riksdagarne bära derom tillfullo vittnesbörd och först och främst det anbud, som vid 1871 års riksdag af landtmannapartiet gjordes, fastän det af regeringen lättsinnigt förkastades. N. D. A:s påstående, att rikedagen rjelf ansett den garanti, som omgifver indelningsverket, böra öfverflyttas på den nya armöorganisationen, torde vara något förhastadt. Derom fianes intet ord i den skrifvelse från 1873 års riksdag, som föranledt sambandet mellan grundskatternas oöh indelnirgsverkets afskrifning samt försvarsfrågan. Och om äfven Andra kammaren vid 1874 års riksdag i en hastig vändning antog regeringens förslag om en annan paragrafs sättande i stället för 80 R. F., emedan det vid första påseendet föreföll temligeu oskyldigt, så gjorde Första kammaren det likväl icke. Om detta senare skedde, emedan sistnämds kammare ej ansåg det föreelagna etadgandet nog bindande, utan ville hafva fastare garantier, så qvarstår alldeles oförklarligt att statsrådet Adlercreutz af den anledningen afgick. För vår del skola vi, så länge frågan är öppen, fortfarande bekämpa införandet af nämda grundlagsstadgande, såsom enligt vår åsigt ej allönast onödigt, utan äfven, på ofvan anförda grund, skadligt. Och det torde måhända komma att blåsa många väder innan riksdagens båda kamrar förena sig om dess ordalydelse, särdeles när de fastare garantier, som af Första kammaren fordrag, af Andra kammaren skola pröfvas. N. D. A. omnämner slutligen det af oss med synnerlig förkärlek framhållna påståendet om den verkställande makten såsom en tjenare, den der folket aflönar för att ombesörja vissa dess gemensamma angelägenheter. Ja, vi framhålla detta påstående med förkärlek och skola äfven fortfarande göra det, emedan det innehåller en sanning, som allt mer och mer öfvergår till verklighet, trots alla protester från den konservativa sidan, och emedan intet i vår grundlag finnes, som hindrar en sådan uppfattning. Deremot skulle vi blifva N. D. A.-högst förbundne, om det ville anföra den parsgraf i vår Regeringsform, som föreskrifver att konung och riksdag skola vara tvänne lika berättigade makter, till inbördes bevakning och inbördes återhåll. RASA