Dagens Nyheter – 3 november 1874, sida 1

IS deg i Gransda och som man ännu i dag tillverkar i Algier, Tunis och Smyrna. Om lifvet hade hon en gördel med guldfransar. Hade klädningen och gördeln varit nya, skulle de kanske sårat ögat genom de alltför skarpa och lysande färgerna; men: genom ett långvarigt begagnande hade i stället af det hela efterhand bildats ett ensemble, som skulle. förtjust en Titian. Hvad som framför allt var besynnerligt hos denna unga flicka — ehuru. denna anomali: är vanligare i Spanien än på något annat ställe och vid den epok, om hvilken vi tala, var vanligare än vid någon annan epok— hvad som var framför allt besynnerligt hos denna unga flicka, säga vi, det var kostymens rikedom jemförd med lågheten af hennes sysselsättning: sittande på en stor sten helt nära ett af dessa grafkors, Bom vi förut omnämnt, i skuggan af en väldig ek och med fötterna i bäcken, hvars klara vatten betäckte dem såsom med ett flor af gilfvertrådar, skötte hon flitigt sin slända. Icke långt ifrån henne hoppade på höjden en get orolig och äfventyrlig, såsom vanligtvis alla de äro här i verlden, hvilka ivgenting ega. Och allt under det den unga flickan med venstra handen höll sländan i rörelse sait lät tråden löpa genom den högra, dervid betraktande sina fötter, öfver hvilka bäcken strålande framflöt, sjöng hon halfhögt ett slags folkvisa, som, i stället för att ut