Dagens Nyheter – 31 oktober 1874, sida 1

l Då vi i dag fästa såväl våra läsares som vederbörande myndighets uppmärksamhet på en angelägenhet, hvilken förvisso kan auses höra till dem, som i hög grad beröra alla samhällsmedlemmars intresse, sker det icke derför, att någon särskild anledning just i närvarande ögonblick manat oss att uttala vår åsigt i det ifrågavarande ämnet; det är ett länge kändt och erkändt behof, som föranledt oss att taga till orda i denna fråga. Tidt och ofta hafva till denna tidning från skilda håll anförts klagomål öfver den laglöshet, som för närvarande är rådande med afseende på kontrollen öfver de födoämnen, som till allmänheten afyttras. Det är en väl. känd sak, att hufvudstadens invånare, och i synnerhet den arbetande klassen, som vid inköpet af sina nödvändighetsvaror måste framför allt taga priset i betraktande, i många fall få med penningar betala. en i högsta grad osund och med hvarjehanda odugligaingredienser uppblandad föda. De anmärkningar, som i detta afseende låa sig förnimmas från den stora allmänhetens sida, afse egentligen mjölkoch brödförsäljningen; men det lider intet tvifvel, att bedrägerierna äro lika allmänna i fråga om många andra förnödenhetsvaror. Det är sannt, att man enligt vår nu gällande strafflag kan åtala en försäljare, som bevisligen förfarit bedrägligt vid ett köp. De bestämmelser, som i detta afseende innehållas i allmänna lagen, återfisnas dels i Handelsbalkens 1 kap. och 4 8, i hvilken det heter: Nu säljer man den vara, som sedan finnes hafva fel, varder säljaren lagligen tillvunnen att hafva det fel vetat och ej uppenbarat, tage sitt åter och gifve ut värdet, gällde ock allan skada och böte; finnes i sjelfva varan förborgadt fel, så att hvarken köparen eller säljaren det förut varseblifvit, gånge det köp åter, och tage hvar sitt igen ; och dels i Strafflagens 22 kap. och 13 8, hvarest stadgas: Lag samma (böter eller, under försvårande omständigheter, fängelse) vare der man säljer eller annorledes emot vedergällning föryttrar ondt för godt, mängdt för omängdt eller det, hvaruti man vet fel vara, utan att sådant uppenbara. Klart är, att dessa lagbestämmelser icke i allmänhet äro lämpliga eller tillfyllestgörande, då det är fråga om att skydda den stora allmänheten för de bedrägerier, som vid köp af mindre varupartier begås. Hvad som i detta hänseende borde från polismyndighetens sida åtgöras är af en helt annan och vida mera genomgripande art. Vi måste ega en särskild sundhetspolis, som har till uteslutande uppgift att öfoervaka det de hufvudsakligaste af de födoämnen, som i bodar och offentliga platser i mindre partier utbjudas, icke äro förfalskade. De födoämnen, som kunna anses höra till ofvanvämda kategori, äro i främsts rummet bröd, mjölk och maltdrycker, men äfven kött, fisk och smör. För att nu särskildt fästa oss vid en vara, som till så stor myckenhet ingår i arbetarefamiljernas hushållning som mjölken, hvilket underslef kan icke i fråga om densamma begås, utan att den mindre bemedlade köparen, som väl kunde behöfva att få god och redbar valuta för sina penniogar, är i tillfälle att kontrollera varans qvalitet? För säljaren, som afyttrar denna vara-i större qvantiteter, är det en lätt sak att öka sin vinst betydligt genom att göra mjölken så vattenhaltig som möjligt. Äfven om han är så samvetslös som helst, har han icke gerna något att frukta af konkurrensen, hvilken i fråga om dylika varor icke utgör ett lika kraftigt korrektiv som i andra affärsgrenar. På en enda dags försäljning kan en betydlig inkomst skördas af försäljaren; köparen åter — i synnerhet den som konsumerar mindre qvantiteter — observerar måhända icke för hvarje dag den lilla förlust han lider; men förlusten finnes dock, ty hvad som i producentens ficka i längden visar gig såsom en oskälig och oberättigad vinst, det är icke annat än en stöld ur konsumentens kassa Erkänner man i principen, att en offentlig kontroll öfver försäljningen af ofvannämda varor verkligen är af behofvet påkallad, så bör man icke i ett så stort och iramåtgående samhälle som Stockholm dröja med att sätta saken i verket. Polisen har ju till sitt åliggande att utöfva en kontroll öfver sprithaiten hos det bränvin, som försäljes på krogar och bränvinsmagasin; är, det af mindre vigt, att; man tillser, att de närande ämnen, som arbetaren nödvändigt behöfver för sitt uppehälle, äro oförfalsksde? Att, såsom vi ofvan nämt, en särskild polis erfordras för att öfvervaka matvaruförsäljningen, är obestridligt; men man må icke föreställa sig, att denna sundhetipolis för Stockholms kommun behöfver vara så manstark och dyr. Man kunde ju till en början göra ett försök med ett högst ringa antal polisbetjenter, som hade till åliggande att, hvar helst de hade skäl att misstänka något underslef i nu antydda afseende, göra