Dagens Nyheter – 29 oktober 1874, sida 2

SR mer i venstra hörnet geamt gröva och svarta — hoppets och sorgens — namnstämplar i det högra, men så snart minsta ljud hörder utifrån, sköt ban hastigt igen lådan, och det vittnade ju att den unge mannen hade aktning för sina medmenniskors omdöme. När han slutat inventeringen, började han åter på fram och tillbaka, än gläntande på dörren, än öppnande lösrutan för att lyssna. — Jag tror sjelfva tornuren eammansvurit sig, klagade han; det är då mer än fatait att icke ens veta hvad tiden lider på dagen ... mitt ur måste jag hafva tillbaka med det snaraste!... och det förderfvade eländet, stadsbudet, gom skulle vara här före kl. 9... tyst! och så började han räkna, ett, två, tre... Klockorna slogo nio och knappt hade de sista ljuden förklingat, då det knackade på dörren och det väntade stadsbudet inträdde. — Nå ändtligen, utbrast notarien Skilling, men ni skulle varit här före klockan 9, nu får ni stå i kön längre, och jag skall naturligtvis skatta åt er försumlighet! Se här, tillade han, tag den här sedeln... återlösningens timme är slagen för min öfverrock! Det som är öfver på pengane får ni behålla... uträtta allt riktigt! — Kommer aldrig på frågan, genmälde stadsbudet och öppnade dörren, men hejdades af ett: — Stopp lite! ser ni jag måste gå i min