Dagens Nyheter – 29 oktober 1874, sida 1

samheten var hon alltid nöjd med sin lott, och segrande hade hon tillkömpat sig det vackra lugn, som, icke alldeles okunnigt, ej vill veta mer och sorgfritt afvaktar att lifvet och hjertat småningom skola afslöja sina hemligheter! ... Men vi hafva låtit stadsbudet vänta alldeles för länge. — Nå?... har det gått bra för Big? ... räckte pengarne?... den är väl icke maläten? ... följde fröken Mynts frågor tätt på hvarandra. — Vint räckte pengarne, ty det här är öfver, svarade stadsbudet och lemnade några gedlar jemte en vinterkappa, men si det är en annan passach, att jag inte vet hvar jag skall lemna den här rocken! . .. — Ja, det vet icke jag heller! — Se det träffa sig så, att en notarie som bor här en trappa ner, bad mig hemta den från... ekräddarn på samma gång, upplyste atsdsbudet. — Och kanske ni sade honor att min kappa... — Åh, visst icke... jag har varit med en gång förr, och herrskapet vet inte af hvarandra alls!... — Kanhända kappan och rocken varit hos samma skräddare? frågade fröken Mynt, skölmskt småleende. — TIate just det inte, men inte var omvägen stor! Fröken, gom ser sväll ut, ger mig nog ett godt råd... nu finns ingen hemma derpere . -. kan inte fröken vara god