Dagens Nyheter – 28 oktober 1874, sida 1

VV UU Denna ljusa strimma, stelnad af frosten, ledde Patrache in i den djupa tystnaden, under de omätliga hvalfven, framemot högaltaret, invid hvilket: Nello., hade . nedfallit. Ljudlöst rörde hunden vid barnets ansigte. Kunde du tro, att jag, din hund, skulle :öfvergifva dig? sade denna stumma smekning. Med ett svagt skri reste nig Nello upp, och kyssande sin vän, utbrast. han: — Låtom oas. då dö tillsammans. Menniskorna. behöfva oss ej, och -på jorden hafva vi ingen, som beskyddar oss. Patrache makade sig ännu närmare intill honom och lutade sitt hufvud mot hans bröst, Sålunda förblefvo de liggande, den ena invid den andra. Ovädret rasade fortfarande från Nordsjön; allt lefvande som gtormen vidrörde tillintetgjordes deraf, och under kyrkans stenhvalf ,var det kallare ändå än ute. på slätten. Tid efter annan sprang en muilvad genom mörkret. Emellanåt smög sig ett hastigt sken öfver de skulpterade figurerna. Under Rubeng taflor hvilade våra två vänner orörliga, försänkta genom den döfvande kylan uti en dvallik slummer, medan det förflutvas skuggor kringsväfvade dem. Ingen vrede hade någonsin förefannits mellan dem, ingen hårdhet från den enes sida eller otrohet från den andres hade någonsin stört deras ömse