Dagens Nyheter – 28 oktober 1874, sida 1

gidiga tro... Plötsligt strömmade genom mörkret ett klart sken öfver skeppets vidsträckta hvalf. Det hade upphört att snöa, fullmånen trädde fram mellan molnen, och dess strålar voro lika klara som morgonrodnadens. De föllo rakt på de taflor, hvilkas förhängen Nello dragit tillbaka, då han kommit, Uppståndelsen och Nedtagandet från Korset voro, under loppet af några ögonblick lika synliga som vid fullt dagsljus. Nello reste sig upp och sträckte sina armar mot dem. : — Jag har då ändtligen fått skåda dem! utropade han. 0O, min Gud! Det är nog! Hans ben svigtade, han föll på knä, med ögonen ännu lyftade mot det majestät han dyrkade. För några få hastigt flyende sekunder öfyersvämmade ljuset derna gudomliga syn, som så länge hade varit honom förnekad; det var ett ljuft och starkt sken, som tycktes utstråla från sjelfva den Eviges tron. Sedan blef allt mörkt: åter betäckte djup natt Kristi anlete. Barnets armar famnade den liflöra hunden. — Vi få återse honom deruppe, hviskade han, och: han skall ej mera skilja oss åt; han skall ha förbarmande!