Dagens Nyheter – 27 oktober 1874, sida 1

-— 00 -— Julen närmade sig. Det var nära sex fots snö; isen var stark nog till att bära oxarne. Vid den tiden gick det gladt till i byn; i den fattigaste koja förekommo småbröd, ogtkakor, lek och dans, sockerhelgon och förgyllda Jesusbarn. Klockorna pinglade gladt på hästarnes selar; de unga flickorna begåfvo nig leende till kyrkan, väl insvepta i varma pelsar och lysande dukar; i hvarje stuga stod pannan på elden och puttrade och sjöng. Det var blott i den fattige Jehan Doas koja gorgsenhet och köld rådde. Dagen före jul steg döden in och tillslöt för alltid den lames ögon. I verkligheten bade han länge varit död, orörlig, oförmögen till något arbete, utom det att uppmuntra min dotterson med ett tröstens ord. De båda qvarlefvande, den unge goasen och den gamle hunden, utgjorde hela det liktåg, som följde gubben till kyrkogården. — Säkert mjuknar nu hans sinne, tänkte mjölnarhustrun, sneglande på sin man, gom rökte vid eldbragan, Om Baas Cogez gissade denna tanke, förhärdade han gitt björta; säkert är att han ej öppnade sin dörr, då det anspråkslösa Jiktåget passerade. Hustrun lade då, utan att våga säga någontiog derom till honom, en immortellkrans i Aloises händer och uppdrog åt henne med låg röst att i tysthet nedlägga densamma på den jordtorfva