Dagens Nyheter – 24 oktober 1874, sida 1

brsop krets ha det har Fiandern handlat vist: det har ärat den ryktbaraste af sina söner,. så länge han lefde; åfter hats död vördar det honom. Men denna vishet är rällsynt. Låtom oss nu täla om hvad det var som plågade Patrache. Ofta försvann Nello genom portön till en kyrka, och om hunden försökte följa honor med sin kärra, kom genast en kyrkvaktare, klädd i svart och behängd med silfverkedjor, samt körde bort det stackars djuret. Oftast gick Nello in i den stora katedralen; Patrache sysselsatte sig då derutanför med att gäspa, morra eller skälla litet emöllanåt, under det hän väntade på att timman för kyrkans stängande skulle bringa den ötacksamme kamraten att komma tillbaka. Då slog Nello sina armar om Patraches hals och kysste bangs breda, gula panna, alltid mumlande samma ord, — Om jag bara kande få se dem! Så Hvad? En dag, då Kyrkovaktaren var sysselsatt på annat håll, kunde hunden för ett ögonblick få följa pfter sin vän. Nollo låg på knä, hönförd och förtjust framför Jungfru Marie Himmelsfärd.X Då han märkte Paträche, steg han upp och ledde sakta ut honom; häns kinder voro våta af tårar, och när han gick förbi de öfvertäckta målningarna, sade han till sin följeslagare: — Det är så förskräckligt att ej få se dem, bara för det man ej kan betala! Då